emmaconning

Jag var ute och åt på thairestaurang med en tjejkompis och vi hade  precis beställt varsin öl. Någonstans kändes det helt fel att dricka den där ölen.  Jag sa till min kompis att jag nog inte borde dricka någon mer öl sedan,  för jag kanske var gravid. Två dagar senare var jag påväg hem från mitt jobb och hade handlat. Jag stannade utanför min port och tänkte att jag nog ändå borde ta ett test, så jag kilade bort till min närbutik och köpte ett gravtest. Någonstans inombords tänkte jag inte så mycket mer på det,  jag hade tagit ett dussin tester innan som inte visade något under hela  året. Men så gjorde jag testet som bekräftade det jag redan visste. Jag fick en chock. Jag tittade länge, vände och vred på testet och tänkte högt att:

- Jag ska bli mamma, jag är gravid, jag ska bli mamma. Jag väntar barn! 

Jag förstod det bara inte. 

Men jag var gravid.  Det  var ingen tvekan om det, 

Mitt i glädjen och det mer surrealistiska ögonblicket blev jag orolig över vad min chef på det nya jobbet skulle säga. Jag hade fått en fast tjänst i Göteborg och det kändes som en lögn att börja jobbet med att säga att jag var gravid.

Början av min graviditet var ingen drömtillvaro. Hormonerna men främst illamående och lukterna var värst. 

Även om jag hade läst mycket om hur det var att vara gravid tyckte jag att graviditeten glorifierades mycket i media och tidningar. Det kändes som om det fanns något förbjudet att tänka någonting negativt om att vara gravid och att det inte pratades så mycket om hur de negativa symtomen kunde se ut. 

Jag spydde mellan 3- 9 ggr varje dag. Mitt luktsinne förändrades påtagligt och jag började må fruktansvärt illa av Christians ( min killes) kroppsdoft. Så fort han närmade sig mig spydde jag och det var många gånger jag inte ens hann till toaletten. Det var hemskt att inte kunna vara nära den jag älskar. Pappan till mitt barn med en lukt jag annars attraherades av. Christian sprutade på sig parfym, duschade nästa hela tiden för att det skulle bli lättare för mig.

Men det blev bara värre. Han kunde absolut inte sitta utan tröja och jag hade svårt att sitta bredvid honom i TV- soffan. Jag våndades av att komma hem till lägenheten, för det var både lättare på stan och på jobbet där jag slapp alla lukter som bolmat in sig i lakan, väggar, och sofftyg. Jag kände mig instängd och lurad. Eftersom fostret fortfarande var så litet, knapp synligt så hade jag ingen relation ännu till den i min kropp. Jag hade fruktansvärt dåligt samvete av att jag inte kunde känna någon glädje, ingen lycka bara tomhet och illamående. 

Människor omkring mig var så glada, 

- Är du inte glad? är du inte lycklig sa dem till mig. 

Men jag kände bara tomhet. 

Jag var inte sjuk, bara gravid och det gav dåligt samvete. Jag tänkte på dem som hade cancer som verkligen hade anledning till att må dåligt av ex cellgifter till dem som inte alls kunde få barn, och hade som sin största 

önskan att kunna bli gravida. 

Men så  ringde till min underbara vän Elin som tillät mig känna allt det ja kände., och hon , den enda var sann emot mig och sa:

- Du behöver inte vara glad på en gång, det du känner är helt normalt, och så som du känner  kände jag också, och jag känner flera som haft det så. Men tro mig det går över. 

Jag har mått illa i stort sett under hela min graviditet men jag kräks mycket mindre nu, Jag mår illa fortfarande, men  kräks nu bara 2 - 3 ggr i veckan. Jag kan äta i stort sett allt men har svårt med en del dofter, dock inte min sambos doft längre som tur är. Jag har fått en kräkmage som jag hoppas komma försvinna efter förlossningen,

men det är någonting helt annat nu när jag kan känna barnet i min kropp. Allt det fantastiska som det också innebär att vara gravid överväger det som  är mindre bra. 

Dessutom har jag en en relation till individen inom mig. Det är en fantastisk resa att var gravid, men jag tror det är viktigt att belysa att det även kan kännas så här, och att det inte ska vara förbjudet att prata om. Min sambo var oerhört tapper under den här tiden och jag tyckte fruktansvärt synd om honom. Jag kan inte varit rolig att leva med. Men inte en enda gång, hur jobbig jag än var så hörde jag honom aldrig säga något dumt eller negativt om de barn vi väntade eller om mig. Han var aldrig osäker på att vilja ha det här barnet eller att det inte var värt det trots att jag  under månader inte knappt kunde vara i samma rum som honom. Jag älskar det här barnet och jag älskar dig sa han bara gång på gång. Det kommer bli bättre. Det är övergående! 

Han hade rätt!  så alla ni som går igenom detta nu. Behåll hoppet, var nära dig själv och tillåt dig känna.  

Många av mina gamla vänner skriver till mig och berättar om sin graviditet. Jag tycker det är oerhört roligt att höra, fortsätt med det! 

Nu vet ni hur min var! 

Kram och puss Emma